Jag stod med ansiktet upp mot himlen och blundade
Jag kände de små regndropparna
Kittlande på mina kinder och min näsa
Jag vet inte om de var varma eller kalla, men jag brydde mig inte heller
Det var så underbart att stå där i regnet

Vi hade cyklat ut i regnet den där sensommarkvällen
Bort
Bort längs den smala landsvägen, genom den öde byn. Svängt av vid en skogsväg
En skogsväg där träden omslöt nästan hela vägen
Och de böjda kvistarna bildade en bro över oss

Vi svängde in vid ett öde hus
Som Rasmus på luffen, tänkte jag och fnissade

Det gamla huset med söndriga fönsten
Regnet som rann forsande längs taket
Ner i den sneda och hängande stuprännan
Som ledde ut i den redan överfulla sån

Jag bara blundade och lyssnade på ljuden
Regnet mot takplattorna
Det forsande vattnet i stuprören
Regnet mot löven i de höga träden

Och så han bland bärbuskarna

Vi åt bären
Det kändes förbjudet, fast ingen ändå skulle sakna dem
De röda syrliga bären

Efteråt cyklade vi hemåt
I regnet
Längs grusvägen
Med de knastrande ljudet under däcken
Sick sackande mellan vattenpölar som regnet hade lämnat efter sig

Vi cyklade snabbt
Det började skymma
Över en åker
Där gräset piskade mot mina bara ben, och gjorde mina skor genom blöta

Vatten mellan tårna
Varje gång jag förde foten ner sipprade det upp
Nästan kittlande

Vi for över ännu en ödegård
Stannade upp bland ännu mera bär
Doften av några blommar jag inte såg
Åter igen blev skorna blöta.
Men det gjorde inget, det var ändå underbart

Snart var vi uppe på landsvägen
Plötsligt dog bara ljudet av grus o sten under däcken
Vi rycktes tillbaka till verkligenheten igen
Jag blev påmind om att detta bara var en stund
En kväll
En dröm

Jag blev först besviken
Bort från Rasmus på luffen
Äventyren

Men så kom jag på det.
Jag tittade åt sidan
Strök den våta hårslingan åt sidan.
Han var ju med
Han var ingen dröm

Vi kunde göra detta igen och igen
I all evighet
Om vi ville
För han är min verklighet som kan följa med till drömmen